då. igår.

ibland tänkter jag att jag inte lever livet till det fullaste. att jag inte tar tillvara på stunden och möjligheterna som korsar min banan. jag vill inte sitta på hösten och känna att jag inte älskat, skrattat, festat, gråtit, tränat, syndat, upplevt och så vidare mig nog. jag vill åka både upp och ner. men så kommer det stunder i livet som är magiska som får mig att känna att jag lever och gör det till fullo. små saker.

igår hade jag en fantastisk augustikväll. jag mötte upp min finaste vän för lite onödig shopping av söta menlösa ting. vi åkte en het buss över västerbron till ramblas för guda god tapas och kall öl. tiden flög inte förbi, vi tog tillvara på den. vi gick vidare i kvällsolen och köpte kaffe och glass. jag tog med henne högt upp på berget vid kyrkan och vi dinglade med benen samtidigt som vi iaktog en råtta. vi promenerade på den fula gatan mot slussen och pratade än mer. vi kramades adjö.

jag fortsatte upp för trapporna mot mosebacke i solnedgången och det var då som magin verkligen slog in på avstånd.

"det är vackert när jag tjuvlyssnar på salem al fakir från mosebacke. tack för ikväll. puss! ps. jag kommer stoppa dig innan du blir crazy cat lady. det är därför man har vänner ;)"

sen svarar hon med ord som får mig att känna att jag verkligen lever livet på bästa möjliga vis.

my lady

vissa säger att sommaren är slut, jag säger att den är precis i mitten. för guds skull folket, vi har hela augusti och september kvar! jag som bara har haft 3 dagars ledighet sen maj och har höjdpunkterna framför mig, mår rätt väl idag när folket börjar komma tillbaka till jobbet.

på söndag slår en livslång önskan in. jag och svägerskan tuffar iväg till götet för att se madonna på ullevi. 22 långa år av väntan är till ända. fy satan vad skoj vi kommer ha! jag får gåshud bara jag tänker på det. jag och madonna.

högst upp

bild

up 'n' runnin'

igår. 4 minuter över målet, 1 månad innan den stora finalen, efter ett par veckor av förkylning och en månad av absolut noll löpning. han är stolt över mig. jag är glad och vill absolut inte att vintern ska komma och förstöra kärleken mellan mig och löpningen. vi har funnit varandra och känner varandra väl nu.

det är katrin och jag. ikväll blir det besök hos farbror blå. har redan kontaktat mina vänner hos operatören och namnet finns snart i min mejlbox.

ditt vidriga pucko!

jag dör, den är så kul!

akkurat

jag har jordens finaste vänner och utan dem vore jag ingenting. ingenting.

det bästa som finns är spontana eftermiddagar som leder till kvällar, sena nätter och tidiga mornar och soluppgångar. det pratas om livet och det dricks gott rödvin. det är med gamla goda vänner och nya som snubblat in i mitt liv. vi skrattar något hysteriskt, vi gråter och vi är ärligare än vi någonsin varit. naket och okonslat.

det är inte skitsnack. det är bollning, det är utbyte av erfarenheter och utlämning av en själv för att finna att vi alla tänkt/tänker känt/känner samma sak/känsla.

tänka sig att livet faktiskt bara bli bättre och bättre desto äldre man blir. det är frikkin fantastiskt! men tänk, tänk om vi hade talat med varandra på detta sätt för 10-15 år sen, när vi hade behövt det som mest. hur stora och starka hade vi varit i livet då?

kuriosa