då. igår.

ibland tänkter jag att jag inte lever livet till det fullaste. att jag inte tar tillvara på stunden och möjligheterna som korsar min banan. jag vill inte sitta på hösten och känna att jag inte älskat, skrattat, festat, gråtit, tränat, syndat, upplevt och så vidare mig nog. jag vill åka både upp och ner. men så kommer det stunder i livet som är magiska som får mig att känna att jag lever och gör det till fullo. små saker.

igår hade jag en fantastisk augustikväll. jag mötte upp min finaste vän för lite onödig shopping av söta menlösa ting. vi åkte en het buss över västerbron till ramblas för guda god tapas och kall öl. tiden flög inte förbi, vi tog tillvara på den. vi gick vidare i kvällsolen och köpte kaffe och glass. jag tog med henne högt upp på berget vid kyrkan och vi dinglade med benen samtidigt som vi iaktog en råtta. vi promenerade på den fula gatan mot slussen och pratade än mer. vi kramades adjö.

jag fortsatte upp för trapporna mot mosebacke i solnedgången och det var då som magin verkligen slog in på avstånd.

"det är vackert när jag tjuvlyssnar på salem al fakir från mosebacke. tack för ikväll. puss! ps. jag kommer stoppa dig innan du blir crazy cat lady. det är därför man har vänner ;)"

sen svarar hon med ord som får mig att känna att jag verkligen lever livet på bästa möjliga vis.

akkurat

jag har jordens finaste vänner och utan dem vore jag ingenting. ingenting.

det bästa som finns är spontana eftermiddagar som leder till kvällar, sena nätter och tidiga mornar och soluppgångar. det pratas om livet och det dricks gott rödvin. det är med gamla goda vänner och nya som snubblat in i mitt liv. vi skrattar något hysteriskt, vi gråter och vi är ärligare än vi någonsin varit. naket och okonslat.

det är inte skitsnack. det är bollning, det är utbyte av erfarenheter och utlämning av en själv för att finna att vi alla tänkt/tänker känt/känner samma sak/känsla.

tänka sig att livet faktiskt bara bli bättre och bättre desto äldre man blir. det är frikkin fantastiskt! men tänk, tänk om vi hade talat med varandra på detta sätt för 10-15 år sen, när vi hade behövt det som mest. hur stora och starka hade vi varit i livet då?

kuriosa

rutat

det har tagit mig lite mer än halva livet att lära känna mig själv. bättre sent än aldrig.

idag såg jag sambandet efter ett löjligt mail från en kollega. jag mår alltid dåligt när jag har mens. jag finner ingen ro i kroppen, allt känns fel och allt är inte bra nog. jag känner mig ful, fet och oduglig. minsta lilla snedsteg och hela värden rasar. ett ord med otydlig klang o jag känner mig avvisad. jag ransakar mig själv och aldrig är det jag finner bra. jag saknar ihjäl mig men jag vet inte efter vad. jag vill bara bädda ner mig och sova i 3.5 dagar. ostimulerad.

varför känner jag så här? det är som om jag förvandlas till den olyckligaste själen på jorden.

oro måste vara en av de värsta känslorna.

annars är jag som skylten nedan. för jag kan inte vara 100 % på jobbet, hemma och som vän. men det är ju bara två som räknas här i livet. nu pyssla lite, inte visste jag att ståltråd kunde vara så romantiskt en onsdag

gör om, gör inte nödvändigtvis rätt

ibland vill jag bara börja om från början

as we speak

jag drömmer om att gå upp riktigt tidigt och se solen gå upp över havet. det var för tok för länge sedan jag hade en sån början på en dag.

annat i behovet är en tvättkorg från afroart

mina smultronplantor är på väg upp, samma sak med habaneros och chilifrön medtagna från egypten. det finns hopp om liv