jag har haft en minitur till paris i helgen. började igår med att min kusin skämde bort mig på hennes jobb. jag fick ta precis vilka kläder jag ville. det blev en av de absolut finaste klänningar jag skådat, en one of a kind hoddie och en blus av finaste kvalité. det kändes lagom lyxigt.
idag har jag hängt med fina johanna. vi gick till a la crêpe o pratade om livet över geletter, crêpes och cirdé. det är så mina söndagar alltid ska vara. det kom ett paket på posten också, vårjacka, linne och vårskor. jag är redo för paris nu,
daniel och jag firar fyra år idag. tiden går fort när man har roligt sägs det, jag kan bara hålla med. vi firar på avstånd då han är och tränar, men om någon timme eller två kommer han hem och då ska vi äta våffeletter med sallad och gott rötjut till det. känns som vi ut i fingerspätsarna. jag köpte lite accessoare till esspressobryggaren på nk i present. han bliev glad. jag är glad för att deras löjligt fina påse (detaljer som att den smalnar av lite upptill...) fick följa med hem. den ska jag vårda ömt.
kl 18.14 idag gick jag från jobbet och det var ljust! våren verkar ha kommit till göteborg enligt mikaela. jag har under den senaste veckan spinnat en timme, sprungit 8.5km på 50 minuter och pumpat skiten ur mig på gymmet. det är gott. igår när jag kom hem hade dani gjort pommes och musslor till det drack vi god öl från belgien och pratade om livet. imorgn smiter vi tidigare från jobbet för att åka till uppsala. där ska vi köpa espressobryggaren som dani pratat så länge vi varit nära varandra.
det har tagit mig lite mer än halva livet att lära känna mig själv. bättre sent än aldrig.
idag såg jag sambandet efter ett löjligt mail från en kollega. jag mår alltid dåligt när jag har mens. jag finner ingen ro i kroppen, allt känns fel och allt är inte bra nog. jag känner mig ful, fet och oduglig. minsta lilla snedsteg och hela värden rasar. ett ord med otydlig klang o jag känner mig avvisad. jag ransakar mig själv och aldrig är det jag finner bra. jag saknar ihjäl mig men jag vet inte efter vad. jag vill bara bädda ner mig och sova i 3.5 dagar. ostimulerad.
varför känner jag så här? det är som om jag förvandlas till den olyckligaste själen på jorden.
oro måste vara en av de värsta känslorna.
annars är jag som skylten nedan. för jag kan inte vara 100 % på jobbet, hemma och som vän. men det är ju bara två som räknas här i livet. nu pyssla lite, inte visste jag att ståltråd kunde vara så romantiskt en onsdag
skogsmulle med förkärlek för danska 60-talsburkar, sambo som förevigas på bild varje dag, resetokig som gärna snackar om/över mat och vin, en papegojas stora kärlek men drömmer om en bullterrier, bortskämd men pryllös, magasinsmupp med kvällssol på balkongen, tusen-bollar-i-luften med tystnaden i hörlurarna, längtar efter ett liv på landet men kan inte leva utan pulsen och närheten, beroende av närhet men trivs bäst ensam, 27 år och alltid på väg