...vi hade nästan alla vänner över på middag. Vänner med barn. Jag älskar dessa ungar och jag tycker mig se nån form av kärlek i deras ögon med. Jag ser dem också som min vänner. Med nästan samtliga har jag något eget. En egen lek, ett eget ord. Något som vara vi två gör tillsammans med varandra. Det är mysigt.
Daniel och jag har nästa barnanpassat lägenhetet iom att de alltid tycks följa med när en vän kommer över. Det finns leksaker och plastserviser (iofs köpta till mig för jag är så svag för söta ting).
Ändå har jag knutar på mina äggledare och bomull om min tick-tack klocka. Jag är så inte där alla andra tycks vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vänta du bara. Vopps säger det plötsligt. Jag trodde heller ALDRIG att jag skulle hamna där eller ens skaffa barn. Men livet har sina nycker.
Miss Cloudberry! En sak till bara:
Blonde var en fantastisk bok.
Jag sträckläste den och skulle gärna diskutera den. Den tog andan ur mig. Ibland kom jag på mig själv att inte andas. Det var först efteråt när jag diskuterade den med min kusin (som haft en liknande kvinna i sin närhet som fick mig att tänka om. Hon är ett sånt offer i boken från början till slut och det tyckte jag var lite sorgligt, för någonstans måste hon ju ha varit en affärskvinna också...och varför i hela friden lämnade hon den enda mannen som någonson sett henne för den hon verkligen var -Arthur Miller.
Ja hon var sannerligen en begåvad människa, och kvinna, fastbunden i samhällets syn på henne, den som var tillverkad av Hollywood. En otroligt intressant, vacker, sorglig och sann skildring. Den levde kvar i mig länge efteråt.
Jag har googlat allt jag kan om henne, för jag var inte intresserad av Marilyn Monroe som person innan en jag är det nu. Joyce Carol Oates har verkligen gjort ett mästerverk.
Skicka en kommentar