Splittrad i panik

Inatt drömde jag om min sista dag i Australien. Allt va precis som det va då förutom en sak. Vi (jag, Rikard och Melissa) stannade på vägen till flygplatsen för att jag skulle lämna blod. Och det är kanske så att jag lämnade något där som jag måste åka och hämta.

Idag för ett år sedan va jag i Sydney med Tina. Vi va på Sydney Aquarium, åt lunch i Darlington Harbour å jag fick en nagel i min sallad. På kvällen hängde vi med Rich, Alison och Bruce.

Idag för två år sedan satt jag där jag sitter nu, på jobbet… saker var annorlunda men inte mycket. Istället för att åka hem till lyan som jag gör nu åkte jag nog hem till exet.

Så det här har fått mig att tänka lite. För ett år sen var allt på topp, jag stortrivdes å jag hade jäkligt kul varenda dag. För två år sen hade jag panik över att allt var så vuxet (va 20 då). Idag har jag bytt ut det überseriösa förhållandet mot lägenhet å räkningar. Frågan är vilket som tär mest. För när jag binder upp mig gör jag det fullt ut å nu börjar paniken komma tillbaka. Helst av allt vill jag vara fri som en fågel. Resa, uppleva å ha jäkligt kul. Det är ju då som jag trivs som bäst. Men sen så har jag fått det som många vill ha. En bra lägenhet med bra läge och ett jäkligt bra jobb med världens bästa chef. Kunde inte allt det här ha kommit om 5 år? Även fast jag vet att en del av mig vill ha allt det här nu. Men det går ju inte att kombinera med allt det andra. Vill göra som Cilla. Säga upp lägenhet å jobb och resa dit näsan pekar. Men jag är en fegis.

Känner mig ju urlöjlig över att jag har panik över allt jag vill göra när jag är 22 och som det ser ut nu kommer jag ju att leva tills jag blir 90 nåt. Jag har ju all tid i världen. Jag vill ju inte sitta här sen, och ångra att jag inte tog chansen när jag hade den. Men när är det?

Får bli ett mail till Maylee som fast hon är 30 inte ha panik över att hon inte vet allt än. Inte vad hon ska bli, inte gjort allt hon vill innan barn och man och inte har hon panik för det. Maylee är min idol och jag längtar enormt tills den dagen våra vägar möts igen.

Fab Four Forever, Baby!