Tecken

Solsken på kontoret.
Heeela eftermiddagen.
Små, små känslor vaknar.
Efterlängtade.
Golfprojektet avslutat.
Lugn och ro.
Årsredovisning påbörjad.
Orka?
Promenix till och från jobbet.
AH's har ju öppnat!

morgonstund har guld i mun

:)

nananananaaa

Lurade på konfekten

Ullis kom på att hon och jag inte fått de presenter bossarna lovade oss från Italien.
Nu ska vi tydligen få fler presenter från nästa resa… brukar ju låta så.

Annars, rätt dålig tajming med det mesta och flesta.
Allt och alla på samma gång, typ.

Rani

Rani är min hjälte.
Hon gav mig 50 dollar den dagen när jag hade noll.
Jag tackar henne ofta, men inte ofta nog.
Det kom sjuka tankar i huvudet den dagen när jag stod där med tom ficka.
Har man inget är det lätt att falla.
Det var en torsdag, det minns jag.
Gratis mat på hostelet lite längre bort på gatan.
Kunde inte äta för att jag grät så mycket.
Telefonsamtal med Goldie varvades med panik utanför porten.
Lucy Love vara också där, självklart.
Det har hon varit sen den dagen vi möttes.
Martin hade två dagar sagt att allt skulle ordna sig.
Sen stack han.
Nåja, tillbaka till Rani.
Hon är en god människa.
Jag är förevigt tacksam.
Vi gick igenom rätt mycket under vår tid tillsammans.
Mycket skratt med mest tårar.
Första gången jag träffa henne va hon hög som ett hus, nydumpad och undrade om jag möjligtvis hade ögondroppar.
Självklart!
50 dollar, ca 250bagis, kommer man långt på vill jag lova.
Jag åkte hela vägen till Mildura, betalade för en natt + deposition, köpte mat som räckte i en vecka och lämnade in mitt pass.
Poängen?
Jag fick ett jobb, lyckades stanna hela 6 månader till å allt för att lilla Rani gav mig 250pix.

Rani förtjänar sitt namn tatuerat på min kropp, en staty i mitt hem, 10 000spänn för varje gång jag skrattar åt minnen och allt hon önskar sig.

I’m a slave for Rani, eller nåt.

_ _ _ _ _ _ _ _

Jag ska åka buss till jobbet. Har inget busskort för att egentligen ska jag gå. Jag kliver på bussen och busschauffören stämplar 5kuponger. Jag säger snällt men med viss irritation att jag bara ska åka till Styrmansgatan å dit kostar det bara två kuponger. Blir lite bråk men han går till slut med på att ändra.

Bussen blir stående vid slussen i väntan på nästa chaffis. Stor irritation råder nu, de flesta liksom jag är sena denna första dag efter lov med sommartid. Vi väntar å väntar med dörrarna stängda. ”Ingen får gå av!” skriks det i högtalarna. Efter en lång stund tröttnar alla å på något vis lyckas vi få den gamla chauffören att fortsätta färden. Men tji fick vi, för när bussen ska svänga vänster till skeppsbron svänger vi höger och blir åter stående på slussen. Och då dyker de upp, från alla gångar, tunnlar och ur alla portar, skolbarn klädda i bröllopsklänning. De tar över, men ingen på hela bussen tycker att det är det minsta märkligt utom jag. Barnen ser ju för guds skull inte ens glada ut!

Gud som haver barnen kär…

Jag blev lurad att gå på högmässa. Dop stod det på kortet men av de 3 halvtimmar som vi satt där var kanske 15minuter dop. Resten bara tjafs som jag inte förstår eller orkar höra på. Lillkusin är rätt smart kom jag iaf fram till. Han är ju trotts allt 20nu.

Roligt hur två bröder kan bli så olika. Den en är frälst och gifte sig som 22åring. Går regelbundet till kyrkan med sin über religösa fru å flyttar snart till Nashville för en musik/designkarriär. Den andra lullar runt helt inne på reggaekulturen å tar dagen som den kommer. Gissa vem som är min favorit.

Konstig upplevelse när både mor och far sjunger med i en psalm utan att ens titta ner i psalmboken. Bara för att sedan sjunga ”Gud som haver barnen kär” i en betydligt snuskigare variation än jag någonsin sjungit. Jag satt som ett frågetecken. Var har de hittat denna dolda talang?

Efter dop och långfärd tillbaka till Stockholm hälsade vi på min faster på KS. Det var riktigt jobbigt. Hon såg ut att var död, fast just nu är hon så långt ifrån döende hon varit på länge. Jag sa två ord under 1,5 timme. Å det var till hennes doktor. Sen satt jag bara tyst å titta på henne. Hon ligger i ett riktigt moment 22. Moment 22 av den värsta sorten. Allt gick bara runt, runt, runt när han skulle förklara vad det var för fel denna gång. Så här har det varit i fyra år. Alla sabla sjukdomar löser av varandra och friskheten känns oerhört långt borta. Kom lite närmare.

26 timmar senare

ringer han tillbaka.

- hej hjärtat!
- jada jada jada..........


varför kan jag inte tycka illa om min chef mer än 3minuter?